När vi kommer fram till Järnvägsparken är det precis som förra gången, folk som väntar på att få se hustransporten. Inte lika många som senast, men ändå.
Jag tänker på Albin och första gången han kysste mig, det var här i Järnvägsparken. När vi blir vuxna kommer vi aldrig att kunna återvända till den platsen. Allt kommer att ligga i ett djupt hål. I en gruvgrav.
Det har gått ett år när vi återvänder till Maja i Kiruna. Rivningarna pågår. Samtidigt flyttas gamla trähus till en ny plats i stan, och det visar sig att Majas hus räddas. Men det spelar ingen roll. Mamma och pappa vill ändå inte flytta tillbaka, de har vant sig vid det bekväma och moderna i den nya, större lägenheten. Det är bara Maja som bryr sig om det gamla, det som varit, det som fortfarande skulle kunna bli.
Och det är inte bara staden, mycket annat förändras också. Julia som flyttade till Luleå har bytt dialekt, börjat använda eyeliner och blivit bästa kompis med Mimmi. Och så Albin. Världens finaste Albin som nu har varit Majas pojkvän i ett helt år. Men varför drar han sig undan, när Maja inte vill något hellre än att komma närmare?
2016 belönades Tio över ett med Augustpriset. Nu kommer den fristående fortsättningen Inte längre min.