När vi kommer fram till Järnvägsparken är det precis som förra gången, folk som väntar på att få se hustransporten. Inte lika många som senast, men ändå. Jag tänker på Albin och första gången han kysste mig, det var här i Järnvägsparken. När vi blir vuxna kommer vi aldrig att kunna återvända till den platsen. Allt kommer att ligga i ett djupt hål. I en gruvgrav.
Det har gått ett år när vi återvänder till Maja i Kiruna. Rivningarna pågår. Samtidigt flyttas gamla trähus till en ny plats i stan, och det visar sig att Majas hus räddas. Men det spelar ingen roll. Mamma och pappa vill ändå inte flytta tillbaka, de har vant sig vid det bekväma och moderna i den nya, större lägenheten. Det är bara Maja som bryr sig om det gamla, det som varit, det som fortfarande skulle kunna bli.