Berättaren i Cilla Naumanns nya bok är mor till tre barn, men hon har aldrig varit gravid. Det är en erfarenhet hon delar med många, men samtidigt är det en erfarenhet som omges av många vanföreställningar, av närgångna, oreflekterade och indiskreta frågor om ”den riktiga mamman”, och utfall om ursprung och hudfärg.

Men aldrig har glädjen över att få bära barnet hem från andra sidan jorden skildrats med större ljus och lätthet, aldrig har den märkliga livslånga känslan av att ha den andra mamman som en spegelbild i en spegelstad skildrats med större skärpa. Denna parallella verklighet kan göra sig smärtsamt påmind, särskilt när berättarens barn vill resa över havet och träffa sin biologiska mamma. Denna resa utgör ett viktigt motiv i boken.

Den andra berättelsen är både om modern och barnet. Ana är barnhemsbarn, nu är hon vuxen och hembiträde och barnskötare. Hon har aldrig haft någon mor, och mor är hon inte nu heller. Men det är hon som tar hand om barnen, ger dem kärlek, vårdar dem. På andra sidan gatan ligger ett barnhem som hon har uppsikt över, där föräldrar lämnar bort sina barn. Och där andra hämtar dem.

Vad är att vara mor? Kan någon verkligen svara på det?

Cilla Naumann (född 1960) debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner, både för vuxna och unga, och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.