Mathilda Malling debuterade 1885 med romanen Berta Funcke, följd 1888 av romanen Alice Brandt. I sin samtid uppmärksammades dessa böcker mera på grund av sina «sensuellt färgade skildringar av unga kvinnor än för litterära förtjänsters skull», men eftervärlden har uppvärderat hennes dekadent sennaturalistiskt skildrade kvinnotyp som en kvinnlig motsvarighet till beskrivningar av män i männens genombrottsromaner under denna tid.
”År 1879 inleddes och fortsattes på samma sätt som det föregående året slutat: med växande oro och bitterhet. Jag är nu femton år och — utan att kanske göra mig reda för det — känner jag, att jag förlorat barndomens trygga fotfäste. Själva min handstil har förändrat sig och försämrats — den förekommer mig ha varit både vackrare och lugnare på den tiden jag ännu skrev lite ’barnsligt’. Nu är den ’driven’ och med mitt eviga skrivande i tid och otid kommer den att se lite slarvig ut. Jag har inte ringaste tanke på, att någon skall läsa vad jag skriver, men ändå är det numera ofta, som om någon tittade mig över axeln. Jag söker mera konstlade uttryck — ’Evas täcka döttrar’ t. ex. som jag finner under beskrivningen av ’Nordiska festen’ den 15 februari. Här kan jag också iakttaga, hur Lund smittat mig — hur ’akademisk’ jag söker vara.”