En man, en pojke och en häst i skogen, med okända betraktare bakom snöyrans dok, en människa ensam på myren under fällande tranor, en översnöad flicka i väntan på sin vän, fem döda soldater i en grönskande lund — ansiktena lyser om dem alla, men häftigast om soldaterna, ju längre in i döden de sjunker. Där lutar sig en man över båtens reling med dödssug i själen, men vattnet vägrar att ta emot honom. Där innesluts en människa i drömmar av sten, bland munnar utan ord. Där ligger ett naket hjärta vid den okända vägen om natten. Där väntar stolar på dem som pratar bort sina dyrbara år. Sexton utsnitt ur ett liv, sexton vägar att gå. Men lyssnar man noga är det kanske slagen från sitt eget hjärta man hör.
Tarjei Vesaas (1897–1970) räknas som en av 1900-talets främsta norska författare, den kanske allra främsta inom den nynorska litteraturen. Han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1963) och nominerades också till Nobelpriset.
